måndag 26 juni 2017

Tössbacka trail, en halvmara, mitt mål

Tycker det känns lite ofattbart att jag verkligen har gjort det. Sprungit en halvmara. För det är ju verkligen en big deal, för mej. Tössbacka, Kronoby är nu bakom mej och jag funderar över nya äventyr och utmaningar. Fast jag sku vilja påstå att en 21km skulle nog vara ett stort äventyr även om jag sku ta mej an det en gång till.

Mot Tössbacka!
Tisdagen som det skulle gå av stapeln var jag galet nervös. Fick knappt i mej mat under dagen och allt var bara ett blurr. Sömnen under natten var liten och det påverkade ju givetvis också mycket. Mest angstade jag över om jag verkligen har det som krävs inför ett halvmara. Det betyder starkt pannben i min värld. Att inte släppa taget, att bara ösa på, fast man skulle vara hur trött som helst. Mitt störta bekymmer var väl egentligen att jag aldrig sprungit längre än 16km innan Tössbacka Trail Run och därav visste jag inte med säkerhet om jag verkligen orkade springa hela sträckan.
Samtidigt är jag en person som om jag verkligen bestämt mej för nåt så gör jag ju det. Punkt slut.


galet nervös löpare
Det jag snabbt fick bli medveten om var att det var myyycket mer stigar att springa på än vad jag tänkt. Hela banan var ju i princip just skogsstigar, sandplättar av mjuk sand och yttepytte lite traktorvägar. Så det var ju inte mitt optimala underlag, eftersom jag inte nästan alls tränat sånt innan. Men jag tog på mej min nummerlapp, nr 11. Ser det som ett lyckonummer eftersom jag fyller den elfte. 

Stod på startfältet tillsammans med 18 andra kvinnor och minns inte på raken hur många män. Ready set go! 
De snabbaste sprang ju förbi mej under de första 4 kilometrarna och då var det ju absolut viktigt att tänka på att jag bara springer mot mej själv. Jag skulle verkligen inte tävla mot nån annan, bara mot egna tankar. Egentligen gick det relativt bra fram till just 15-16km, för det kändes ju som "ett tryggt avstånd". Nog hade jag stunder av hopplöshet, speciellt när jag ensam sprang på skogsstigar jag inte kände igen alls. Hann fundera att om det händer nåt, hur länge tar det innan man får hjälp och sånt. Men inget hände. Som tur.
 Vid ca 17-18km kände jag hur jag fick kriga mej fram i tankarna. Jag tänkte att det här klarar jag, det här har så många andra åxå klarat sej genom. Räknade neråt både i tid och kilometrar. Bara 2 km till 20 eller snart har jag sprungit i två timmar. Ja jösses, allt möjligt tänkte jag.

Sista kilometern så kände jag mej som en snigel, kändes som jag aldrig skulle komma fram till mål. När jag väl var i mål kände jag mej så slut i kroppen, så trött i huvudet och ofattbart glad över att jag klarat av 21,1km. Dessutom på en helt okej tid för att vara en första gång i både terräng och halvmara. Sluttiden gick på 2h 12min 16sek.




Det jag stolt kan berätta är att jag inte gick nåt alls. att jag orkade springa mej genom hela loppet och det är en big deal för mej. Så nu kan jag vara nöjd med min insats. Nu kan jag även njuta av känslan, så här i efterhand.
Inga större blessyrer fick jag heller under loppet. Så kroppen är ju nog ett underbart tempel som klarar otroliga prestationer, bara du vågar tro på dej själv!!

söndag 11 juni 2017

Att göra en chansning

Det är bara ens eget huvud som sätter gränserna för en. Jag vet ju det. Ändå känns detta som en stor chansning för mej. Men nu hörni, nu skall det bli lite mindre av en fegis här och lite mer av en chansare.

Jag vet inte om det är dumhet eller om det är galenskap. Pratade med en löparkompis och funderade över olika lopp i sommar och förståss kom även sträckorna på tal. Hon hade kollat eller hört nånstans ifrån att det finns ett lopp inom kort som heter  Tössbacka Trail Run, i Kronoby. Jag frågade vad de har för sträckor och det finns ju att välja mellan två rätt så klara längder: 10km och 21,1km. Kompisen önskade att vi skulle ta oss an halvmaran. Bara att jag säger det blir liksom en känsla av JAIKS! Tog en natt innan jag gav mitt besked om jag verkligen vågar chansa och ta den längre sträckan. Men liksom hallå! Varför ta 10km när jag vet att jag klarar 15? '



Så nästa dag skickade jag svaret att jag är med; all in. Halvmaraton här kommer jag! Så nu är jag anmäld till Tössbacka, ett ställe där jag aldrig satt min fot förr. Där är stället jag tänker öppna mitt halvmara-konto. Dessutom i terräng. Enligt infon på deras sida är banan mestadels skogsstigar och lite grusväg, samt att det kan vara blött underlag. Så my first, very very first tuffa halvmara.

Å då borde jag absolut minst ha den kilometerfarten jag hade på klockan här. Minst! Usch, nu har jag sagt det högt. Och det är bara 1 vecka och 2 dagar tills det ska smälla. Önska mej goda och pigga ben, tufft pannben och inte soligt väder.

måndag 5 juni 2017

Gör en deal

Inte har jag direkt saknat skärmtiden på datorn. Men att "babbla av" mej har nån annan fått dras med istället. Ibland har jag tänkt det där ska jag sedan när jag tar mej detta an ingen berätta åt er. Åt de som ännu hittar hit.
Men jag har ju varken skrivit upp eller laddat med skrivämnen, så det kommer vad som kommer.
 Men du, det är så rolig att kika in när man vet om någon läser. 

Men det som jag nu mest prioriterat när det gäller mej själv är min löpning. Känner att det är ju min grej för tillfället iallafall. Från mars i vår, så har jag byggt upp mina löparben. Nå tro nu inte att jag är en fartdåre, för det är jag absolut ej. Men jag försöker trappa upp sakta och säkert. Hittills har det gått rätt bra, om man får själv säga så. Från att ha varit en som känt sej nöjd med 5km har nu lyckats komma upp till 15km. Det är en märkbar förändring. Hela jaget är starkare, har hållit mej mera frisk och kanske mer i balans hormonmässigt också.

Nu i juni har jag och en av mina bästa kollegor gjort en rör-på-dej-deal. Den går ut på att vi ska vara aktiva, mer i rörelse helt enkelt. Lättast är det ju då att sätta upp ett mål, för att kunna ha nånslags konkret koll. I vårt fall så kom vi överens om att cykla 50km ( jag tolkade det som så att man inte behöver ta allt i ett kör!) och promenera 20km samt 3andra träningsformer, som är valfria. Nu är jag faktist ganska taggad och verkligen tänker köra ett superrace i juni. En av de tre andra träningsformerna är löpning, givetvis!!
Men jag funderar ännu på vilka de två andra skulle vara. Kanske tennis, men vet bara inte var det finns tennisnät utomhus (i Vasa omnejd). Vill ju helst röra på mej ute. Simning känns ju somrigt, men det är ju så tusans kallt i vattnet ännu att jag bara klarar av ett dopp å sen skjuter jag upp i bastun som en raket och hålls där i en evighet.

För övrigt hoppas jag ju att juni skulle visa sommarvärme och sol. Så att man skulle få slänga upp benen och bara njuta av underbara, korta sommaren.
Nu skall jag se om jag får en deal med familjen om att komma med och cykla, jag måste ju sätta igång och inte bara spinna här. Lovar att bli aktivare igen. Hörs! 



tisdag 10 januari 2017

Vilken tur i oturen

Skrattar åt mej själv rätt ofta. Har så många gånger lyckats med såna bedrövelser och sagda grodor att det inte finns tillräckligt med regndroppar i skyn för mina knasigheter. Tänkte dela med mej en som hände rätt nyligen.

Jag hade beställt en frissatid och var eld och lågor. När rätta dagen var på agendan så väntade jag som ett tok på att klockan skulle slå 16:30. Jag väntade såå. Klockan gick och jag var förståss på jobb eftersom det var en vardag. Såg framemot att bli ompysslad och tillpiffad. Jag dubbelkollade att frissan tog emot bankkort och kollade i väskan min att jag hade allt. Jepp allt var där. Nöup, hej vänta lite. Min plåmbok! Fasiken. Min plåmbok var inte där. Inte heller mitt bankkort. Inga pengar heller, eftersom min pengabinge inte tydligen var med.

Jag förbannade denna värld. Jag var så förbannad på mej själv. Tills jag kom på att min väninna jobbar på banken, som faktsikt är nästan vägg i vägg med frissan jag skulle till. Jag bönade och bad att jag ännu skulle hinna få ut en slant och det var ett halleluhuuja för mej. Då kom nästa roliga grej emot mej, jag kom ju inte ihåg mitt kära långa kontonummer som numera är i ibanformat.
Jag lyckades till slut få ut pengar, utan id och utan kontonummer. Och kom exakt i rättan tid till min frissa med kontanter.

Vilken tur att jag fick bli ompysslad och att det ställde sej på rätta till slut. Men jag hann bli orolig. Så nu är jag då än så länge hårfin och jag lärde mej att alltid dubbelkolla väskan. Helst dagen innan.
 

onsdag 4 januari 2017

nystart?

Känns ovant detta nu. 
Jag har legat lågt och tyst rätt länge. Delvis för att jag inte haft den inspiration som krävs, delvis för att jag inte gjort nåt. Eller visst min vardag ser ut som många andras; sova, jobba, hushållning, sova. I ett nötskal. Men inga milstolpar.

Två sista veckorna på 2016 var jag sjuk i feber och flunssa. En seg variant, som ännu spökar i mitt dygn i form av hosta och trötthet. Men nu försöker jag blicka framåt. Ännu denna vecka tänker jag ta det lungt och sansat, därefter hoppas jag att min kropp och knopp är redo för äventyr. Jag vill börja se mej i löpskorna igen och se mej ta glädjeskutt över att jag klarar min 5 eller 10km i ett sträck. Visst har man sina mål. Tyvärr nådde jag aldrig i höst till 15 hela kilometrar, eftersom formen inte fanns där. Men det  kommer nya år med nya utmaningar. Och nu är det att ta sej samman igen.

Jag har investerat i ett flipbelt och det är så huippubra. Ni kan läsa lite videre här om filpbelt om ni inte vill juxa på med telefon, möjligen någå pengar/bankkort och nycklar i ett löppass. Man får ha fria händer och inget skaver runt armen, vilket jag också provat på under mina många springrundor. Det enda jag saknar nu är en bra löparkjol och kanske ett par nya dojor.

Men nu då jag varit så ur form har jag sökt mej till en lättare yoga för att få en bra stretch i min kropp. Allt från nacke och skuldror till benen, allt där mellan också förståss. Ifall jag inte rör på mej sänks mitt humör radikalt och då är nog alla runtomkring mej lika missnöjda. För att hitta nåt passligt har jag bara skrivit in som sökord på youtube: yoga for beginners, yoga for neck and shoulders. Och det kommer alternativ så många att man knappt vet var man ens ska börja. Där har jag valt nåt klipp och kört det och mått mycket bättre.



Så en nystart för detta år. Med yoga och med förhoppningsvis bättre hälsa.






måndag 31 oktober 2016

vad är det med detta år, denna höst?

Förbannade trötthet. Och mörker. Och vintertid. Och elände!
Denna senaste vecka har jag varit så fruktansvärt trött. Känt mest för att dra ett tjockt duntäcke över öronen och bara gå i djup, djup sömn. Precis som familjen Björn. Vinteride.  Eller Törnrosa.
Men det har jag ju inte kunnat. Bara för att det känns som jag vill stanna allt. Eller allra helst kela fram hela skivan till kanske jul? Eller helst våren och den blomstrande tiden som alltid är hoppgivande. Så går det ju inte bara. Man får allt ta å knega på. I höst tycker jag att alla är lite mer håglösa. Lite hängigare och bara mer melankoliska än vanligt. Och inte undra på!

Min gudson är inför operation. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att han klarar den prövning han står inför. För att inte nämna hans föräldrar. Varav en av dem är min kära barndomsväninna. Styrka att vara positiv. Styrka i att tro på det bästa. Samt hoppet.
Kollegans man har blivit jordfäst. Även om jag inte kände honom så bra, så var det en väckarklocka som ringde till och påminde om skörheten i livet. Att ta vara på de dagar du är här. Cancer är en alltför jävlig sjukdom.
Läste den nya bloggen IngenJävlaCancerbloggen och förstår att som mamma till ett barn med en sådan diagnos, så har man inte det heller alls lätt. Vardagen har fått helt ny innebörd på en gång. Och ingenting är som förr.
Vår österbotniska bloggqueen har även hon fått sin törn i form av utbrändhet.
Så många andra som dras med höstdepp. Clown angrepp, som i min värld är så urbota sjukt. Donald som presidentkandidat. Sannfinnländare som försöker tära ner finlandssvenskar.

Vad är det med denna höst? Detta år?
2016.

sol, glädje, sorglöshet.


Nu världen.
Give me några postivia nyheter som sätter alla upp å gapa. Ingen mera negativitet.

söndag 23 oktober 2016

Hem ostädade hem

Är just hemkommen från en "höstlovsresa". Det har varit underbart att få bo på hotell och gå till färdigdukade bord och inte behöva städa undan nåt. Har fått plaska i varma vatten och njuta i bubbelpooler och basta i allt från bas finländsk bastu till en mer exotisk bastu med aromer ( i detta fall euqalyptus). Men det har även en baksida.  Att komma hem och möta den kaotiska hemborgen.

Kaotiska typer.


Jag hann aldrig städa hemmet innan vi for iväg och det straffar sej förståss. Hamnar här på en underbar veckostädning. Brukar så gott som alltid städa före man ska iväg nånstans, för att det är så roligt att komma hem till ett städat och polerat hem. Men inte denna gång. Bara att bita i det sura äpplet då!

diskbänken, ännu efter att jag laddat diskmaskin.


Jag möttes av skoberget, som familjen lämnade i hallen. Fy. Nästa var köket som gav mej direkt påminnelse om att dammsugning krävs. Fy tusan för alla smulor och tingel som lämnat på golvet. Diskmaskinen fyllde jag i racerfart och tryckte igång. Lika så var det med tvättmaskinen. Så de snurrar på som bäst. 



Starthögen. Å mera finns det.

Men efter att jag snabbfixat mat och hängt upp en tvätt, strukit några plagg och försäkrat min mommo om att vi kommit hem med alla saker i behåll och att alla är i skick så känner jag bara mest för att slippa och skippa städningen. Den väntar nog på mej en annan dag.

I stället drar jag mej till minnes filmen som jag och barnen såg på bion i hotellet; MINIONS! Och skrattar gott åt Stuart, Kevin och lille Bob.